För tjugotre år sedan bestämde sig Maj Doris Rimpi för att följa sin inre kompass och ytta till Parenjárgga, där hon hade sina rötter.
– Jag ställde klockan på 00.00 och yttade hem. Jag hade varit ute i det världsliga och yttade till släkten och gick tillbaka till levnadssättet, säger Maj Doris Rimpi.
Hon beskriver insikten av hur livet blev efter ytten hem till gården i Parenjárgga som att ”det fysiska och det andliga blev ett”.
– Om jag jämför med ekorrhjulet tidigare, handlade mycket om att gå tillbaka till naturen och ordna naturlig mat till renarna. Det tog hela sommaren och hösten.
MAJ DORIS är känd både som konstnär, slöjdare och skådespelerska. Hon var med och startade Dálvadis Sami Teáhter, tillsammans med Harriet Nordlund, och redan 1971 hade hon sin första utställning. Sedan dess har hon haft ett åttiotal samlingsutställningar och ett femtiotal separata.
I år fyller hon 75 år, men åldern är inget som hindrar henne, för nästa utställning är redan inplanerad. Den blir i Göteborg i höst, men innan dess ska filmen om henne själv premiärvisas i samma stad.
DOKUMENTÄREN Maj Doris spelades in under några vintermånader 2017 i Maj Doris hem på gården i Parenjárgga, som ligger vid stranden av Stora Lulevatten. Filmarna Jon Blåhed och Jimmy Sundin följer Maj Doris i hennes vardag, det dagliga slitet med snöskottningen, vilopauser i soffan, i hennes tankar om politik och exploateringar, och inte minst arbetet med att utfodra renarna som hon har haft hemma vintertid.
Men dokumentären visar också resorna i samband med lanseringen av filmen Sameblod, där Maj Doris har en bärande roll.
För de senaste åren har det blivit mycket filmarbete för Maj Doris. Även om hon är van att stå framför kameran, var det annorlunda att arbeta med dokumentären.
– Film är ett kollektivt arbete. Innan har det varit riktiga filmteam, upp till trettio-fyrtio personer. Men nu har jag jobbat med två personer.
TILL EN BÖRJAN ifrågasatte hon filmprojektet och undrade vad det kunde finnas för intresse ”från övriga samhällsmänniskor att se mig här i Parenjárgga?”.
Men när hon ck reda på att det skulle vara en produktion från Norrbotten, om personer från Norrbotten som man sällan ser, bestämde hon sig för att vara med.
– En orsak var ju också att grabbarna var unga och intresserade av film. Nåja, tänkte jag. De får väl prova på det här. Det kan ju vara viktigt.
Hur var det att ha ett filmteam så nära inpå sig?
– Det var precis som att de hörde hemma här. Och den där snäckan som alltid satt på mig, den kom jag inte ihåg. Så jag har väl babblat så de har haft skitjobbigt att klippa ut vad jag har pratat om. Det blev som vardag. Och sen, inte att förglömma, fick jag hjälp med snöskottningen och med renarna.
Men i år är det första vintern som hon inte har renarna hemma.
– Dem saknar jag. Det blir mer en helhet för mig, det blir liv ute, säger hon och förklarar att det är så mycket resande i samband med dokumentären.
– Och då går det inte. Vem ska sköta dem här?
Hon är nöjd med det slutliga resultatet av dokumentären.
– Filmen blev som pojkarna informerade om. Det är en film om min vardag, upp och ner, ingen skönmålning. Jag är jätteglad idag att jag har tillbringat tid med de här grabbarna, säger Maj Doris Rimpi.
Maj Doris Rimpi:
Konstnär, slöjdare, skådespelerska, kulturproducent och renskötare. De senaste åren har hon medverkat i ett flertal filmer, bland annat Isdraken (2012), Glada hälsningar från Missångersträsk (2015), Sameblod (2017) och kortfilmerna Myrlandet och filmen om Laponia. Har fått era stipendier och utmärkelser, bland annat Sápmi Awards 2012.
Bor i Parenjárgga väster om Porjus, där hon också är uppvuxen.
Se dokumentärfilmen Maj Doris på Kulturcentrum Ebeneser 6 februari kl 19.
